
Har precis avslutat ännu en underbar 9-21 dag på jobbet, idag som jour. Att vara jour på mitt jobb innebär, enligt beskrivning till medarbetarna: "Jouren ringer du i kundfrågor som varken du eller någon annan kan lösa". Meaning "Den som får ta all skit, alla arga kunder och alla svåra beslut". Idag har i och för sig varit en lugn jourdag, men några stjärnskott dyker alltid upp det kan man vara säker på!
Första tillfället kom strax före lunch, precis då när man ska störa mig... En medarbetare ringde och bad mig komma ner till kassalinjen, eftersom en kund var helt vansinnig. Anledningen var att vi inte hade NÅGRA kassor öppna. När jag då pekar och visar att det är ju 4 kassor öppna så skriker han tillbaka "Jaa! Men det är ju för f-n bara såna där som man måste scanna själv!" Jag försöker hålla mig lugn (trots nu högt kurrande) och pekar igen och visar att det är ju 2 självscanningkassor och 2 vanliga kassor öppna. "Och hur i helvete ska jag kunna se det??!!!", gormar han tillbaka. "Ja, du (nu börjar tålamodet tryta), om du ser vilka skyltar som är tända så visar de att kassan är öppen..." . "Du står här och säger att jag är dum?!!", nu är han högröd i ansiktet. "Nej, absolut inte (bara totalt hjärndöd), jag försöker bara hjälpa till", säger jag och ler (ha ha). Då ställer han sig nära, och väser fram "Subba!", så savlien stänker. Det jag kände för att säga var "Var DET det värsta du kunde komma på!", istället fortsatte jag och le och sa bara, "jag tror att kassa 5 blir bäst för dig, där är det dessutom ingen kö nu" ;)
Mätt och belåten forsatte så dan, men innan fikat var det dags igen (de är duktiga på att fånga en precis i rätt tillfälle..). En medarbetare i informationen ringde och sa att han hade sett en ung tjej gå in med en hund (det är inte tillåtet med hundar). Jag älgar dit så fort jag kan, vill ju inte att de ljusa frallorna ska hinna ta slut, och ser tjejen (ca 20 år, poppigt klädd - säger man poppigt - och med en dvärgpincher i famnen) precis när hon kommer upp till övre plan. När jag kommer fram låter konversationen så här:
Jag: Ursäkta mig, men det är inte tillåtet att ha hundar här inne.
Hon: Ahh mä, det här är ju liksom en liten hund! (ser helt oförstående på mig
Jag: Jo fast, DET spelar ju ingen roll (börjar ana oråd).
Hon: Ahh mä, jag har ju honom I väskan. (ser om möjligt ännu mer oförstående ut)
Jag: Ja, men det spelar fortfarande ingen roll. Hundar är inte tillåtna här, tyvärr.
Hon: Ahh mä (välutvecklat ordförråd), varför har ni en bild på en hund på ingången då?!
Jag: Ja, det är en skylt som visar att det är tillåtet att ha ledarhund med sig in.
Hon: Jaha! Men han ÄR FAKTISKT en ledarhund! (triumferande)
Jag: Nej det tror jag inte, ledarhundar måste ha särskild utrustning på sig. (rosa polo gills inte)
Hon: Aha, (ser nu ut som en guldfisk), så jag måste alltså lämna honom utanför?!
Jag: Du får göra som du vill, men du får inte ha hunden här.
Hon: (medan hon försvinner ner för trappan) Ha, det tycker jag faktiskt är JÄTTETASKIGT!
Buu huu, tänker jag för mig själv, men minns snabbt frallorna och skyndar mot fikan.
Precis vid stängning kommer så nästa prövning - en tant (nämner ingen ålder) står och verkligen skriker i kassan för att hennes 2 handdukar gått in för 99 kr när det ska vara 69 kr! (Detta är ju, som alla förstår, ett stort världsproblem som kräver att bli helt vansinnig för.) Efter att ha tagit reda på alla fakta så visade det sig att 99 kr VAR rätt pris då 69 kr VAR ett erbjudande vi hade förra veckan. "Men naturligtvis kan du få handdukarna för 69 kr ändå, vi gör ett undantag för dig", säger jag eftersom jag inser fiendens uthållighet och gärna vill komma hem före midnatt. Då blir hon istället arg för det! "Hur ska alla andra kunder kunna veta att de får rätt pris?!" gapar hon på. (Jo, människor KAN bli vansinniga för allt, särkilt 30 kr.) "Men, det var ju rätt pris, men vi gör ett undantag för DIG så att du ska bli NÖJD". Då fortsätter människan skrika! Fast då är faktiskt mitt tålamod slut och jag säger att nu har vi stängt så antingen tar hon handdukarna nu eller så gör vi en retur och tar tillbaka dem. Hon forsätter gapa hela vägen ut genom utgången, men då, när jag vänder mig om upptäcker jag det fina - hon har glömt sina betalda handdukar i kassan! Mohahahaa! ibland är livet rättvist ;)
En helt vanlig jourdag på jobbet alltså... Antar att jag borde prova 5 stegs metoden på bilden - verkar ungefär som att handla på 421 :)