Nu har det börjat!

Idag har vi lagt ett bud på radhuset!!! Det känns helt overkligt! Men samtidigt så himla naturligt. Vi var och kollade på två andra hus igår, det ena var ett totalt renoveringsobjekt - man fick ångest bara av att gå in... Det andra var ett helt underbart hus, precis ett sånt där Tomtenärfartillallabarnenhus som vi vill ha (ja, med plankgolv och flera öppna spisar) men det hade motorvägen som närmaste granne... Men det var ändå bra att vi kollade, det gjorde om inte annat att "vårt" hus nu känns såå rätt. Inte konstigt eller nervöst, utan bara härligt :)

Fast det är ju ett ganska underhållande rävspel som man ska spela, inte vara för ärlig, men ändå visa sitt intresse - dock bara lagom "egentligen bryr vi oss inte". Nästan som när man var 15 år och kär, men gjorde allt för att inte visa det... Svårflörtad är rätt ord för husköpande! Samtidigt gör ju mäklaren likadant fast från sitt håll och ibland undrar man om det verkligen finns nåt annat bud/nån annan köpare/nån realism i förhållande till hur världen ser ut just nu och vart den verkar vara på väg. Varför måste mäklare vara självgoda, nedlåtande och oärliga?! Jag tror att trevlig, förtroendeingivande och professionell skulle funka mycket bättre. Kan dessutom svära på att de är likadana mot säljarna. Typ "Sälj, svälj och gå vidare". Charmigt beteende..

Har idag träffat två kändisar på jobbet. Eller ja, för alla andra var det nog bara hon som är en kändis, Viveca Lärn - fast för mig var det definitivt han som var stjärnan, Sverre Sjölander! Sverre är professor i biologi, inriktning etologi och jag har varit på flera av hans föredrag - han är som en blandning av en lärare och en ståuppare. "Underhållning" borde stå på schemat istället för "Hur delfiner kommunicerar". Han frågade hur det gick med pluggandet... "Jättebra!" svarade jag, kanske aningen för snabbt.. (Har sett på Beck att det är så de vet om nån ljuger, svaret kommer för fort. Hoppas inte Sverre gillar Beck..) Vi "vanliga" människor reagerar ju alltid när vi ser en känd person, även om vi inte visar det. Frågan är hur DE känner sig när de är ute mitt ibland oss? "Oj, oj ,oj, här går jag runt och är känd bland alla de här vanliga människorna" eller "Varför beteer sig alla som idioter när jag kommer, jag är faktiskt bara människa!" Jag tror att Sverre och Vickan är väldigt vanliga kändisar, de hade sommarhus på Orust och det har ju inga superkändisar! Då är det Stroppan som gäller :)

Fortsatt mycket utmaningar på jobbet... I dessa tider gäller det att dra åt svångremmen ordentligt för att slippa komma till mer allvarliga åtgärder utan ta kontroll och behålla kontrollen över situationen. Dock är ekvationen: göra det så bra som möjligt för företaget och göra det så bra som möjligt för mina kollegor inte helt enkel... Det är ett pusslande, lite mörkande, lite fulspel samt väldig tydlighet som gäller. Min förhoppning är att kunna göra en någorlunda kompromiss som gör att alla överlever, men det ser inte ljust ut.. Fast vi har en strategi i alla fall och det känns väldigt bra, att jobba som ett team är nödvändigt i tuffa perioder.

Lilla D fortsätter att göra framsteg, hon e världens duktigaste! Nu har vi ökat promenaderna till ca 10 min per gång och kan nu gå "långpromenad" (förut kallade vi den "snabba kisserundan runt kvarteret"). Största delen av såret läker jättefint, det är bara ett par centimeter som är lite oroande men även det ser lite bättre ut för varje dag. Nu har hon förhoppningsvis ätit sista antibiotikatabletten, för det har varit en pärs de sista dagarna. Hon kniper igen munnen fortare än vi ens har hunnit säga köttbulle eller falukorv..

Nej, nu ska jag lägga mig och fantisera lite om hur vi skulle kunna inreda huset :) Man måste få drömma... (Bilden föreställer köket i "vårt" hus :))